Förhållanden.
Att förhålla sig till något eller någon.
Idag när jag kom till oslo så slog det mig att jag har ett förhållningssätt till alla jag möter, jag beter mig på olika sätt beroende på situation och vilka människor jag har runt mig. Social kompetens eller en form av intällsamhet?
Att ha förmågan att läsa av människor och lägga sig på samma våglängd som dom. (Även om det man blir inte tillhör ens naturliga beteendemönster)
Är det detta som kallas god intuition? Är man en människokännare då?
Allt detta kom jag och tänka på när jag träffade två av mina gamla arbetskollegor. En av dom är egentligen inte min typ av männsika. (Låter inte helt bra, men jag menar det inte så hård som det kan låta)
Medans den andra bara klickar det med, vi förstår varandra utan ord, det räcker med en blick, en kännsla i luften för att vi ska vara på exakt samma ställe rent emotionellt!
Jag tycker mycket om båda och jag tror inte att nån av dom är direkt medveten om det som ligger i luften, det som inte går att ta på… men jag är medveten om det hela tiden.
Det är i dessa konkreta situationer av något så abstrakt som jag inser att det inte är många människor som jag kan vara bara jag med. Kanske 3-4 st.
Så plötsligt hittar man någon som det bara känns som att det e
meningen att man ska ha i sitt liv. (nästan som kärlek) Vissa gånger räcker det med ett ord och man vet att det är någon som man bara kan vara sig själv med, någon som man inte behöver dölja sina lager för utan som bara accepterar att dom finns och som inte dömmer. Det är kanske den mest euforiska känsla jag vet… Att upptäcka en ny människa! (Som man han eller hon inte var upptäckt innan) *skrattar*
Men du fattar vad jag menar, hoppas jag i alla fall.
Då undrar jag, vad exakt e det som gör skillnaden mellan kärlek och kärlek?
Vad e skillnaden mellan (äkta) vänskap och en livspartner?
(Förutom sex)
NordNegern 
