Mer sanning och schlager!

Det finns en sak som jag har tänkt en del på.

Vad är att vara riktigt lycklig?

Jag tar mig själv som exmpel. Jag har fantastiska föräldrar som båda är lyckade och framgångsrika innom sina yrken. Dom lever fortfarande tillsammans som makar. (om det nu e tecken på lycka) Dom har alltid och kommer alltid att stötta mig i mitt liv, mina val och beslut. (Som att komma ut, bli artist osv)
Jag har ett yrke som många skulle göra nästan vad som helst för att jobba med.
Jag träffar massor av begåvade, fina, vackra, snälla, generösa (trasiga, ångestfyllda) människor i mitt yrke. Jag har en underbart fin lägenhet med massor av expensiva prylar.
Jag har några få riktigt goda vänner som jag VET att jag alltid kan lite på i alla lägen!
And on top of all… så har jag (en galen, aningens labil, stor, svart, begåvad man i sina hittils bästa år) en sanslöst fin man som älskar mig och som vill ge mig evig livs lång kärlek!

Herre gud när jag läser detta själv blir JAG avundsjuk på ”hans” liv!

Men endå så e jag inte helt nöjd, jag vill ALLTID ha mer av något. Bli bättre, sträva efter det i perferin, söka nytt, större.
Så en dag så slog det mig.
Den enda gången jag e riktigt, innerligt lycklig är när jag planerar, drömmer, fantiserar om framtida lycka! (då e allt perfekt)

Annons

Disken (den eviga kampen)

Är det omöjligt att inte irritera sig över vem som ska diska?
Hur svårt kan det vara? Man diskar efter maten… om en (läs jag) har gjort mat, gått med sopor, handlat och fixat hela dagen så kan väl kanske den andra (min älskade festman) diska lite? Är det jag som är dum? Am I reaching for the stars here…? NO not realy!
En liten (irriterande) bagatell i det stora livet!

Give away 2

… Kanske det faktum att jag dekorerar min fruktsallad med granatäpple känor!
(dom har ju bara sååå fin färg)

Nespresso

Jag undrar om jag/vi har fallit in i gay fällan?
Som absolut minoritet (Halvjudisk, adopterad,bög-neger) så tänker jag ofta på stereotyper. Enligt allt vad jag är så borde jag vara:
Företagsam,snål, vilsen, ursprungssökande, fjollig, utseendefixerad, kriminell med enorm KUK!
(Shit) Fan så mycket att leva upp till!
Men när jag ser allt detta så undrar jag om det bara e fördommar eller om det kanske ligger en sanning i det?
*Företagsam – Tja… så där! (När det passar mig)
*Snål – NEJ! (Hatar snåla människor)
*Vilsen – Mmm. Kanske lite, jag har ju för fan 2 mammor 2pappor och gud vet hur många syskon runt om i världen. (Vem skulle inte vara lite vilsen då?)
*Ursprungssökande – NEJ.
*Fjollig – Kom tillbax efter en flaska Bollinger.
*Utseendefixerad – Kanske lite. Ok! JA! Jag erkänner!!!
*Kriminell – Kanske lite ungdomssynder men annars nej.
*Enorm kuk – (– — – —- —–)

Men vad har jag då som e typiskt för en sån som jag?

Jag tror att min/våran NESPRESSO bryggare är en give away!

En hård natt

Inatt var mitt huvud fullt av blogg tankar, gamla anekdoter passera framför mina ögon när jag skulle somna.
Vad ska jag skriva om?
Kan jag skriva om det faktum att jag vaknade ca 5 gånger under natten vaknade av att jag rullat runt på sidan och klämt min penis under min kropp! (Det är precis därför jag vill sova med kalsingar)
Eller att jag någonstans fick lite skuld känslor för att jag än en gång var vaken efter att min man lagt sig och att jag inte gick upp med honom och åt frukost…
Kanske jag ska skriva om mina otroligt cyniska tankar om den värld jag lever i, den värld där utseende är så (sjukt) mycket värt. Där det handlar om att vara en produkt av sig själv och aldrig tacka nej till en kändis fest.
Att vara tvungen att tänka på vilka kläder man har på sig när man ska köpa en liter mjölk kl 07.48 på morgonen ifall man möter någon som kan gangna kariären på något sätt.

Ibland blir jag bara så jävla trött på allt! Samtidigt så älskar jag ju att få blommor från en främmande person efter en föreställning, (ja, jag jobbar på scenen) att få komplimanger för mitt utseende, (Efter som jag vara så jäääävla ful hela min uppväxt, i alla fall enligt en tjej i min klass i 5:an) att få beröm, beröm, beröm!!!!

Hmmm… undrar om alla (i branchen) tänker såhär?

Tankar om gay bröllop…

Igår natt låg jag vaken och tänkte…

Jag tänkte på min framtid med den man som jag för 10 månader sedan friade till och som jag om 7 månader ska gifta mig med.

Jag tänkte följande tankar.
* Tänk om det visar sig att han inte e rätt.
* Tänk om vårat underbara, mysiga och kärleksfulla liv långsamt rinner ut i sanden, att vi bara slutar som två medelålders bögar som bott ihop för länge för att flytta isär…
* Lurar vi bögar bara oss själva när vi tror att man kan hitta EN människa att leva med resten av livet. Jag menar det måste ju finnas ett skäl till att jag, mina vänner och en stor del av världens homosexuella män knullar (eller i alla fall knullat) runt som kaniner på ecstacy.
* Kan man verkligen vara monogam eller är det oundvikligt att man till slut knullar med han den snygga mannen som man sett så många gånger på gymmet? (Vill man ens vara monogam ett helt liv?)
* Hur vet jag att han inte lämnar mig för nån stabil, jordnära, spännande, psyktiskt balanserad kille om 3-4 år?
* Om jag nu väljer honom som min partner och livskamrat betyder det att jag ALDRIG ska ha sex med någon annan?
* Hur vet jag att bara för att detta känns rätt nu…. (Ja, ni fattar grejen)

Efter x antal tunga suckar och minst lika många obekväma sovställningar i hopp om att somna bort från alla tyngande tankar så bestämde jag mig för att väcka min blivande man.

Jag berättade om mina tankar (kanske inte så samanhängande som jag tänkt dom innan, men så han fattade vad som plågade mig)

Då säger han bara.

-Men du, e det inte så att du börjar bli lite nervös för att vi ska skicka ut inbjudningar till brölloppet. Att det börjar bli verkligt för dig?
-Jo, jag e skit nerövs!
Svarade jag.

Kl 05.20 slog det mig att det e ok att vara nervös inför den största dagen i mitt liv…

Bobbys Bacon

Jag har idag blivit introducerad i blogg världen av min vän bobbys bacon!
Tack för detta min vän.

En av många sanningar.

För alla er som inte känner nordnegern så ska jag nu försöka ge er en liten inblick i min värld.
Jag menar då kanske inte en fullständig inblick i mitt liv utan snarare en inblick i en (av många) händelse(r) i mitt liv som faktiskt inspirerade till mitt nick här.

Det var en gång en ung man som kall dag i en kall, blåsig, regnig svensk stad skulle ta sig till sin skola. Precis som så många gånger förut så gick han (läs jag) ner för trapporna, ut ur sitt hus mot den komunala hållplatsen där han skulle vänta på den komunala kollektivtraffiken för att ta sig till skolan.
När han (läs jag igen) kom till det lilla övergångsstället vid hållplatsen fick han se en gammal, gammal, gammal tant på andra sidan. Hon var enligt vad han kunde se en sån där gammal tant som tycks har krympt ca 5 cm om året sedan hon var 60år gammal och nu vid 85 så är det praktiskt taget ett under att hon syns alls.

Han börjar gå över övergångsstället och på mitten möts dom.
Det är där det sker, den gammla, gammla, gammla tanten rätar plötsligt på sin krumma, krokiga kropp och ser upp på honom och väser (ja, hon väste faktiskt) NEGER!!!!

Den unga mannen blev så paff och chockerad att han bara gick vidare…

När han sedan kom till skolan hade det sjunkit in och han berättade detta för sina klasskompisar och alla skrattade länge åt det absurda i situationen!

En liten tant på 146cm hade väst NEGER!!! Till en STOR svart man på 187cm. Vi skrattade kanske inte så mycket åt orden som västs fram som det faktum att hon tydligen inte trodde att jag var medveten om det? (As if!?!)

/Da black one