X-faktorn

En god vän sa till mig en gång.
-Så fort man jämför sig med någon annan har man redan förlorat.

Tror faktiskt det ligger en hel det i det. Men ändå e det så jävla svårt att låta bli.
Det finns alltid en del av mig som behöver höra att jag e bäst innom just det område där man egentligen inte kan tävla. Jag talar om området kärlek.
Det e ju faktist OMÖJLIGT att beskriva hur mycket man älskar någon, det går ju inte att mäta upp det i liter eller kilo.
Hur ska jag veta att min blivande man älskar mig mest av alla? (Läs mer än sitt ex)
Jag VET att det e dumt att vara svartsjuk på det som har varit, men det e faktiskt så jag funkar. Naturligtvis inte hela tiden, men ibland så kommer tankarna smygande…
Det e jävligt obehagligt att inte kunna säga till sig själv att sluta, att skärpa till sig och släppa det. För jag tycker inte att det e ett särskilt possitivt drag hos mig själv. (Eller hos andra)

Blir bara så jävla irriterad på att någon annan jävla idiot har fått ta på min älskade, har fått pussa på honom och fått en del av hans kärlek.
HAN E JU MIN, MIIIN, MIIIIIIN!!!!!!!! (Så nu känns det lite bättre) 😀

Men å andra sidan så e det ju ingen annan som han velat gifta sig med, trots att han fick frågan av ”Satan”. (Ja, det e så jag benämner x-et i min fantasi och ibland även högt)

Jag fick det högsta, finaste och mest värdefulla! *ler*

Annons