Lite jävla uppskattning.

Hemma i sverige efter en lite emotionellt om tumlande resa till vårat grannland norge.

Det var kanske inte resan som var så omtumlande, faktiskt inte heller så emotionell.  (Hmmm… var fick jag det ifrån) Det var snarare uppäckten av att jag fick så mycket feedback och uppskatning av mina vänner i oslo som gjorde det uppenbart att det e något som jag saknar hemma i sverige. Självklart får jag allt detta av min man i vardagen, men någonstans så tror jag att jag glömmer att lyssna på det. Jag tar in och hör, men det GÅR inte helt in. (Dumt)

Är svenskar sämre på att ge varandra komplimanger?

Måste man sluta uppskatta varandra bara för att man redan känner varandra sedan länge tillbax?

Är det möjligt att säga att någon är en vacker person utan att det automatiskt betyder att man vill knulla?

Varför blir man så lätt blind för det goda som man har runt sig i vardagen?

Annons

Sociopat eller Intuitiv?

Förhållanden.
Att förhålla sig till något eller någon.

Idag när jag kom till oslo så slog det mig att jag har ett förhållningssätt till alla jag möter, jag beter mig på olika sätt beroende på situation och vilka människor jag har runt mig. Social kompetens eller en form av intällsamhet?

Att ha förmågan att läsa av människor och lägga sig på samma våglängd som dom. (Även om det man blir inte tillhör ens naturliga beteendemönster)
Är det detta som kallas god intuition? Är man en människokännare då?

Allt detta kom jag och tänka på när jag träffade två av mina gamla arbetskollegor. En av dom är egentligen inte min typ av männsika. (Låter inte helt bra, men jag menar det inte så hård som det kan låta)
Medans den andra bara klickar det med, vi förstår varandra utan ord, det räcker med en blick, en kännsla i luften för att vi ska vara på exakt samma ställe rent emotionellt!
Jag tycker mycket om båda och jag tror inte att nån av dom är direkt medveten om det som ligger i luften, det som inte går att ta på… men jag är medveten om det hela tiden.
Det är i dessa konkreta situationer av något så abstrakt som jag inser att det inte är många människor som jag kan vara bara jag med. Kanske 3-4 st.
Så plötsligt hittar man någon som det bara känns som att det e
meningen att man ska ha i sitt liv. (nästan som kärlek) Vissa gånger räcker det med ett ord och man vet att det är någon som man bara kan vara sig själv med, någon som man inte behöver dölja sina lager för utan som bara accepterar att dom finns och som inte dömmer. Det är kanske den mest euforiska känsla jag vet… Att upptäcka en ny människa! (Som man han eller hon inte var upptäckt innan) *skrattar*
Men du fattar vad jag menar, hoppas jag i alla fall.

Då undrar jag, vad exakt e det som gör skillnaden mellan kärlek och kärlek?
Vad e skillnaden mellan (äkta) vänskap och en livspartner?
(Förutom sex)

Bröllops planering.

Herre gud!
Nu har jag insett hur mycket det e som ska fixas inför detta. Hyra av köksperonal, servis, linne servetter, bestick, tallrikar, stolar, bord… osv (och en bra lokal också)
Till detta ska det införskaffas blomsterarrangemang, alkohol, ett PA, ett piano, (gärna flyttbart, inte det som står hemma) mer personal till dag två, goodie bags med lite kul grejjer i… mm (och en lokal till dag 2 också)

Blir matt bara av att se det.
Då e det tur att man har vänner som kan vara toastmasters, hovmästare, kockar, entertainers och allt annat som man annars hade blivit tvungen att lägga tid, energi och pengar på!

Men jag tror att det komemr att bli en grymt roligt dag och natt och kväll och natt! 2 galna dygn och sedan e jag gift! (Tjoho)

Livet just nu

Har tränat, tränat och tränat denna vecka.
Inte på något speciellt utan på gymmet. (Vad gör man inte för sitt ego)
Känns skönt att fått gjort något ordentligt förutom städa, diska, tvätta, shoppa, tvätta bilen och jobba med företaget!
Tror att det e så här det känns att vara hemma fru.

Jag tycker det e kul i ca 1 vecka, sedan måste jag ta tagi något projekt!

Tror jag e en rastlös själ!

Min kärlek (ska brinna?)

Så var det en ny dag.
I natt hittade jag en text som jag skickade till min man ibörjan av vårat förhållande.
Blev faktiskt lite ny kär bara av att läsa den.

Du är utan tvekan den vackraste människa som jag vet!!!
Kärleken är total till dig!
Att älska någon till den höga graden som jag gör tillhör inte vardagen.
Jag är förlorad på ett sätt som skrämmer och värmer. Min kärlekslåga brinner så hett att jag nästan bränner mig själv på den.
Jag önskar verkligen att du är den som jag får dela mitt liv med. Jag vet att det är tidigt att säga så… Men jag tror att om man är ärlig och söker djup i sitt hjärta så vet man på 1 sekund om man hittat rätt.
Det e så de känns för mig. Jag vill bli en bättre männsika med dig. Jag vill göra dig lycklig!
Jag vill kämpa och dela mina tunga stunder med dig och jag vill ALLTID finnas där för dig!
Om inte detta är äkta kärlek så vet jag inte vad det är!
Jag vet bara en sak till hundra procent…
Jag har inte mått så här bra någonsin i mitt liv!

TACK för det!

Tankar om gay bröllop…

Igår natt låg jag vaken och tänkte…

Jag tänkte på min framtid med den man som jag för 10 månader sedan friade till och som jag om 7 månader ska gifta mig med.

Jag tänkte följande tankar.
* Tänk om det visar sig att han inte e rätt.
* Tänk om vårat underbara, mysiga och kärleksfulla liv långsamt rinner ut i sanden, att vi bara slutar som två medelålders bögar som bott ihop för länge för att flytta isär…
* Lurar vi bögar bara oss själva när vi tror att man kan hitta EN människa att leva med resten av livet. Jag menar det måste ju finnas ett skäl till att jag, mina vänner och en stor del av världens homosexuella män knullar (eller i alla fall knullat) runt som kaniner på ecstacy.
* Kan man verkligen vara monogam eller är det oundvikligt att man till slut knullar med han den snygga mannen som man sett så många gånger på gymmet? (Vill man ens vara monogam ett helt liv?)
* Hur vet jag att han inte lämnar mig för nån stabil, jordnära, spännande, psyktiskt balanserad kille om 3-4 år?
* Om jag nu väljer honom som min partner och livskamrat betyder det att jag ALDRIG ska ha sex med någon annan?
* Hur vet jag att bara för att detta känns rätt nu…. (Ja, ni fattar grejen)

Efter x antal tunga suckar och minst lika många obekväma sovställningar i hopp om att somna bort från alla tyngande tankar så bestämde jag mig för att väcka min blivande man.

Jag berättade om mina tankar (kanske inte så samanhängande som jag tänkt dom innan, men så han fattade vad som plågade mig)

Då säger han bara.

-Men du, e det inte så att du börjar bli lite nervös för att vi ska skicka ut inbjudningar till brölloppet. Att det börjar bli verkligt för dig?
-Jo, jag e skit nerövs!
Svarade jag.

Kl 05.20 slog det mig att det e ok att vara nervös inför den största dagen i mitt liv…