Jag har varit i huvudstaden!
Innan jag fortsätter skriva så vill jag be om förlåtelse till dig (jag vet ju att du vill att vi ska vara som vanligt) men jag måste bara få ur mig detta.
Igår anlände en glad, orolig, nervös o förväntansfull 25åring till detta lands huvudstad. Han klev av tåget och njöt av den där sthlms lukten som alltid får honom att känna sig som de första gångerna hans föräldrar tog honom till staden för att hälsa på moster, kusiner mm.
Denna gång var han där för att träffa ett glatt gäng med gamla gymnasievänner. Han hade bestämt sig för att ha kul, skratta, dricka o njuta av den krogshow som en av hans gamla klasskamrater skulle medverka i. Kvällen började enligt plan med många glada kramar och stämningen var näst intill euforisk men ju längre kvällen fortgick desto mer hängde skuggan av sorg över den 25åriga mannen.
Han försökte hålla upp den glada fasaden, den gamla skojar masken som han hade burit under de tre åren dom delat. Till slut sprack det. Alla känslor välde fram, han kunde inte hålla tillbaka dom längre. Han gick ut för att inte visa sin sorg, frustration och ilska.
När han kommit ut kom en av hans vänner ut o då brast det. Han berättade om hur orättvist det kändes att just deras vän hade fått cancer igen, hur skitigt det kändes att just hon drabbats o hur svårt han hade för detta. Kompisen gav honom stöd och när han fick en kram brast allt. Han grät.
Efter som tjejen hade sagt att hon bara ville att alla skulle behandla henne som vanligt så kände den 25åriga mannen att han inte ville visa hur knäckt han var inför henne o bestämde sig för att gå en sväng o ”köpa snus”. Han gick iväg o grät som han inte gjort på flera år. Harn skrek i sin sjal som han hade virad runt halsen, han satte sig ner i en gränd och lät all Ilska, sorg, bitterhet och frustration komma över honom. Han Grät och Grät och GRÄT!
Efter 15 min så var han klar med att förbanna situationen. Han fylldes av en tom tacksamhet och en distanserad lycka. För faktum var att hon fanns ju här NU! Dom hade ju en jätte fin o skön kväll ihop. Det var ju inte han som var sjuk, han behövde ju bara finnas där som en vän.
När han gick tillbaka till de andra så hade även tomheten försvunnit och den distans som tidigare omsvept hans lycka var också borta. Han var nu bara Tacksam över att få vara en del av hennes liv och lycklig över att dom var ett gäng vänner som fanns för varandra!
Även när jag skriver detta så finns sorgen där men den tar inte över.