Bygg dags.

Idag ska jag på börja byggandet av våran förvarings vägg… Äntligen.
Det var allt.

X-faktorn

En god vän sa till mig en gång.
-Så fort man jämför sig med någon annan har man redan förlorat.

Tror faktiskt det ligger en hel det i det. Men ändå e det så jävla svårt att låta bli.
Det finns alltid en del av mig som behöver höra att jag e bäst innom just det område där man egentligen inte kan tävla. Jag talar om området kärlek.
Det e ju faktist OMÖJLIGT att beskriva hur mycket man älskar någon, det går ju inte att mäta upp det i liter eller kilo.
Hur ska jag veta att min blivande man älskar mig mest av alla? (Läs mer än sitt ex)
Jag VET att det e dumt att vara svartsjuk på det som har varit, men det e faktiskt så jag funkar. Naturligtvis inte hela tiden, men ibland så kommer tankarna smygande…
Det e jävligt obehagligt att inte kunna säga till sig själv att sluta, att skärpa till sig och släppa det. För jag tycker inte att det e ett särskilt possitivt drag hos mig själv. (Eller hos andra)

Blir bara så jävla irriterad på att någon annan jävla idiot har fått ta på min älskade, har fått pussa på honom och fått en del av hans kärlek.
HAN E JU MIN, MIIIN, MIIIIIIN!!!!!!!! (Så nu känns det lite bättre) 😀

Men å andra sidan så e det ju ingen annan som han velat gifta sig med, trots att han fick frågan av ”Satan”. (Ja, det e så jag benämner x-et i min fantasi och ibland även högt)

Jag fick det högsta, finaste och mest värdefulla! *ler*

Annons

Att dö ensam

Inatt fick jag för mig att jag skulle dö. Fick hjärtklappning och ett tryck över bröstet. (Kan ha varit ångest också)

Blev tvungen att väcka min man och förvarna honom, ringde mamma o pappa också halv två på natten. Det konstiga var att jag på några minuter bara fann mig i att det vad dags. Kändes som att jag fått så mycket gott i livet så att jag trots att det var tidigt kunde vara nöjd med allt jag fått.

Jag känner mig faktiskt lugn med tanken på att dö. Får däremot panik om jag tänker på att någon av mina nära o kära skulle dö.

Men än så länge levar jag.

Diagnos: CANCER

Igår, var jag och min älskade hos en bekant som hjälper oss att plandera maten till den stora dagen då vi ska föras samman rent juridiskt också. (Inte bara själsligt som nu) Vi hade en underbar dag tillsammans. Var på avenue Q och sedan på RENT och fick se många goda vänner o bekanta uppträda på scenen. Efter 2 musikaler så åkte vi hem till våran vän o hans flickvän och pratade och drack vin. Efter någon timme så säger min vän.

-Har du hört om Anna? (Nä hon heter inte anna, men vi kan kalla henne det) Hon har just opererats för livmodercancer.

Allt bara stannade upp, det första som slog mig var att jag borde ha varit bättre på att hålla kontakten med henne. (Vi gick i samma klass på gymnasiet) Fick så dåligt samvete och kände mig som en riktigt dålig vän. Sedan kom andra delen av mitt samvetskval, jag kom på att vi inte äns e vänner. (kanske egentligen aldrig varit) Då fick jag ännu sämre samvete.

Vad ska man göra när en människa man spenderat 3 hela intensiva år med som man tappat kontakten med genomgår en sådan stor grej?

Hon kommer aldrig att kunna vara gravid.

Hon kanske har genomgått en stor operation (som gick bra) och ändå så kanske hon måste ta cellgifter och/eller strålningsbehandling.

Jag kanske borde ringa eller i alla fall skriva ett sms, men vad ska jag säga? (Förlåt att jag inte höra av  mig på 6 år men jag beklagar verkligen det som hänt?)

Är det bättre att visa sitt ”deltagande” än att skita i det?

Jag kan lova att detta upptar M-Å-N-G-A procent av min tankeverksamhet! (livet kan vända så JÄVLA snabbt)

Bög mat!

Idag e jag och min blivande man i sthlm för att välja mat till vårat bröllop. Det känns stort och jag e lite pirrig i magen. Men så kommer man till frågan. Vad är det som alla tycker om, som alla tycker känns fint nog för ett bröllop, som inte majoriteten e allergisk mot, som inte kränker djurets rättigheter igenom slakten osv osv… det e inte helt lätt. Jag menar vad en vegetarian äter e inte så svårt, men vad bjuder man en gala bög på? (och tro mig, det blir en del sånna också) Fisk? Kött? Veg?

Nä, jag tror att det får bli havs mat…  det funkar oftast och om nån inte gillar det så får det finnas ett eller två alternativ… JA, så får det bli!

😀

Breaking and Entering

Idag fann min sambo och blivande man in på bloggen.

Alla vet att blogg är ett öppet forum och att alla har rätt att läsa och dela med sig av sin åsikt. Det är tillomé charmigt och smickrande att få in vissa små komentarer av folk som man egentligen inte känner men som ändå e en del av ens dagliga liv trots allt. MEN… Det känns INTE helt rätt att få in ”familjen” i huvudet på detta sättet, blev faktiskt lite irriterad. Känns lite som att en outsagd regel brutits. Jaja, så kan det gå!

Tänk dig att få detta på sms när du vaknar. Vilken fin blogg du hade, (den delen är helt ok) Intressant att läsa vad du tänker istället för att höra. (inte helt ok) Visserligen helt sant, visst skriver jag mer av mina tillfälliga tankar här än jag säger till honom. Men att insinuera att jag inte talar med min man om allt, dessutom göra det kl 10.22 på morgonen efter 1 flaska vin, 1 champange och en kraschad hårdisk (Ja, min hårdisk e som dom sa på mac-center KASS! Jag måste köpa en ny.)… Hmmm… inte helt rätt!

Tur att jag älskar honom så satans mycket så att nu 1h senare känns det väldigt infantilt o irrelevant. (Älskar dig min gnutt)

Vinterlule = FETT!

Idag när jag såg ut över isen utnaför luleå så möts jag av en syn som man bara kan se i luleå på våren. Jag ser tusentals människor som åker skidor, går och tar sig fram på skridskor. Dom ser ut som små svarta prickas som badar i ljus, kyla och snö. Jag går ut på balkongen och insuper en hög klar och energigivande luft. Detta är ju livet!!! PLUS poäng till norrbotten igen!

Otrohet, en drog?

Otrohet. Jag tror att alla har en åsikt om ämnet. Antingen har man varit otrogen eller blivit bedragen. (eller så kännar man i alla fall någon som blivet något av dem)

Jag har aldrig varit (o)trogen i ett förhållande. Inte för än nu…

Jag har alltid funnit en ny man (eller kvinna) innan jag gjort slut på mitt pågående förhållande. Jag har alltid dragits till det som är nytt o spännande istället för att njuta av det fina/trygga jag haft. Det är som att jag en gång blev beroende av uppmärksamheten och bekräftelsen av en ny människa och nu får jag kämpa aktivt för att inte ta den drogen igen. Ska erkänna att det inte har varit helt lätt varje gång… men jag vet att jag ALDRIG ska försätta mig eller min partner i den situationen igen.

Det jag undrar är följande saker.

Ser alltid gräset grönare ut på andra sidan?

 Hur länge kommer mitt beroende av ny människa sitta i?

Känner du såhär när du är i ett förhållande?

Är ett öppet förhållande verkligen ett förhållande eller bara en ursäkt?

Är detta typiskt bögigt?

Tur att jag hittat en man som jag kan berätta sånt här för!!!

Att dömmas till ålder

Att bli gammal e ju helt oundvikligt så vida man inte gör slut på livet själv innan kroppen ger upp av ålderdom.

Man kan ju förvisso plastikoperera det mesta så att man ser yngre ut, men mitt problem e sinnet. Problemet är inte visheten man förhoppnings vis besitter när man e gammal, inte heller den förkärlek till ”förr” som man verkar få efter en viss ålder. Mitt problem är grinigheten, bitterheten och gubb/tantigheten.

Måste man bli lite vresigt inställd till nuet bara för att man e gammal?

Måste man ha svårt för att utrycka sig känslomässigt efter 50?

 Jag har nu varit hemma hos mina föräldrar och haft långa samtal om min önskan att vi skulle ha en lite mer direkt emotionell kontakt med varandra. Jag har aldrig förut upplevt att det skulle vara något nödvändigt (eller kanske inte att det saknats), men nu på senaste tiden så har jag upptäckt att min mor men framför allt min far börjar bli… Gammal! Det e skit obehagligt! Pappa har alltid varit min hjälte och nu känner jag bara att han blir mer o mer passé på flera plan. (Medans jag o min mor hittat varandra, kanske det bara finns plats för en förälder itaget på min favorit hylla?)

Han e grinig på små saker, han håller inne med vad han känner och släpper ut det i små bittra, bäska doser.

Det e då jag tänker att det har att göra med hans ålder snarare än att han är sån som person… Som att han börjar bli en sur gammal gubbe.

Jag vill bara säga till honom på skarpen och be honom skärpa sig för fan, men när jag närmar mig ämnet så blir han just så sur o vresig som jag tyckte att gubbarna var när jag var yngre. Ska erkänna att jag e lite rädd för detta.

Är det oundvikligt?

Är ålderdom verkligen att dömmas till att bli gammal och synonymt med att bli sur, versig och instängd?

Val 2007

Pest eller kolera… Att välja mellan två olika dåliga ting.

Vad skulle du välja?

1. Käka 3 teskedar av andra människors snor eller slicka på en bajskorv som legat i micron?

2. Gå naken genom centrum i din stad där du bor eller ha sex inför dina föräldrar?

3. Kapa av ett ben eller en arm?