Tankar om gay bröllop…
februari 20, 2007Igår natt låg jag vaken och tänkte…
Jag tänkte på min framtid med den man som jag för 10 månader sedan friade till och som jag om 7 månader ska gifta mig med.
Jag tänkte följande tankar.
* Tänk om det visar sig att han inte e rätt.
* Tänk om vårat underbara, mysiga och kärleksfulla liv långsamt rinner ut i sanden, att vi bara slutar som två medelålders bögar som bott ihop för länge för att flytta isär…
* Lurar vi bögar bara oss själva när vi tror att man kan hitta EN människa att leva med resten av livet. Jag menar det måste ju finnas ett skäl till att jag, mina vänner och en stor del av världens homosexuella män knullar (eller i alla fall knullat) runt som kaniner på ecstacy.
* Kan man verkligen vara monogam eller är det oundvikligt att man till slut knullar med han den snygga mannen som man sett så många gånger på gymmet? (Vill man ens vara monogam ett helt liv?)
* Hur vet jag att han inte lämnar mig för nån stabil, jordnära, spännande, psyktiskt balanserad kille om 3-4 år?
* Om jag nu väljer honom som min partner och livskamrat betyder det att jag ALDRIG ska ha sex med någon annan?
* Hur vet jag att bara för att detta känns rätt nu…. (Ja, ni fattar grejen)
Efter x antal tunga suckar och minst lika många obekväma sovställningar i hopp om att somna bort från alla tyngande tankar så bestämde jag mig för att väcka min blivande man.
Jag berättade om mina tankar (kanske inte så samanhängande som jag tänkt dom innan, men så han fattade vad som plågade mig)
Då säger han bara.
-Men du, e det inte så att du börjar bli lite nervös för att vi ska skicka ut inbjudningar till brölloppet. Att det börjar bli verkligt för dig?
-Jo, jag e skit nerövs!
Svarade jag.
Kl 05.20 slog det mig att det e ok att vara nervös inför den största dagen i mitt liv…
NordNegern 
Har just hittat hit via Bobby, och slås av hur intressanta tankar du har.
Nu kommer den där terapeuten i mig fram, men det är klart att du är nervös. Nervositet är ett tecken på att man håller på att förbereda sig för något stort. Om man inte är nervös är det något att oroa sig för! (detta från en som är nervös inför precis allt)
Personligen är det här min största invändning mot bröllop och giftemål. Jag kan inte lova någon att det ska vara vi resten av livet, för jag vet inte hur det kommer vara om tio, tjugo eller trettio år.
Jag tror absolut att man kan vara monogam, och jag tror att man säkert kan hitta någon som man trivs med under en lååång period, men jag tror personligen mer på att ta det som det kommer.
(Helt personligt ställningstagande, och inget ställningstagande för eller emot andras beslut)
Kan förstå vad du menar och faktiskt hålla med i mycket.
Att ta det som det kommer är väl det enda man kan göra?
Det jag tror att giftmål handlar om är att man lovar att man just i denna stunden vill försöka jobba på det man har!
Framtiden vet man ju faktiskt inget om…