Att dömmas till ålder

Att bli gammal e ju helt oundvikligt så vida man inte gör slut på livet själv innan kroppen ger upp av ålderdom.

Man kan ju förvisso plastikoperera det mesta så att man ser yngre ut, men mitt problem e sinnet. Problemet är inte visheten man förhoppnings vis besitter när man e gammal, inte heller den förkärlek till ”förr” som man verkar få efter en viss ålder. Mitt problem är grinigheten, bitterheten och gubb/tantigheten.

Måste man bli lite vresigt inställd till nuet bara för att man e gammal?

Måste man ha svårt för att utrycka sig känslomässigt efter 50?

 Jag har nu varit hemma hos mina föräldrar och haft långa samtal om min önskan att vi skulle ha en lite mer direkt emotionell kontakt med varandra. Jag har aldrig förut upplevt att det skulle vara något nödvändigt (eller kanske inte att det saknats), men nu på senaste tiden så har jag upptäckt att min mor men framför allt min far börjar bli… Gammal! Det e skit obehagligt! Pappa har alltid varit min hjälte och nu känner jag bara att han blir mer o mer passé på flera plan. (Medans jag o min mor hittat varandra, kanske det bara finns plats för en förälder itaget på min favorit hylla?)

Han e grinig på små saker, han håller inne med vad han känner och släpper ut det i små bittra, bäska doser.

Det e då jag tänker att det har att göra med hans ålder snarare än att han är sån som person… Som att han börjar bli en sur gammal gubbe.

Jag vill bara säga till honom på skarpen och be honom skärpa sig för fan, men när jag närmar mig ämnet så blir han just så sur o vresig som jag tyckte att gubbarna var när jag var yngre. Ska erkänna att jag e lite rädd för detta.

Är det oundvikligt?

Är ålderdom verkligen att dömmas till att bli gammal och synonymt med att bli sur, versig och instängd?

Annons